I Linnés fotspår upp på Gopshusberget

"Några gingo ned på den allra brantaste sidan, där alldeles omöjligt sades vara att komma ned".
 
Så sa Carl von Linné om Gopshusberget en gång i tiden. Igår gjorde jag, Anders och Astrid en tur i Linnés fotspår, en liten vandringsled som tog oss upp på Gopshusberget. Detta var faktiskt min premiärtur uppför detta berg!
 
Byn Gopshus ligger belägen ett par mil norr om Mora, längst Vasaloppsvägen. Linnéstigen, som denna tur kallas har sin startpunkt vid slalombackens parkering kan man säga. När man tagit sig dit, går man mot Gopshusgården som ligger alldeles intill, där är det självklart skyltat med "Linnéstigen". Stigen är ca 2,5 km lång. 
 
Carl von Linné var på sin Dalaresa år 1734, då färdades han från Mora Prostgård och norrut mot Älvdalen. I Gopshus besteg han "Gåfshusberget" som idag heter Gopshusberget, eller Gopsberget som vissa kallar det. 1984 var året som Linnéstigen anlades, som en påminnelse om Linnés bergbestigning som skedde 250 år tidigare.
 
 
Nu var vi något sent ute, men de fanns fortfarande en hel del blåbär att smaka av. Redan i början av leden blev jag glatt överraskad av både utsikt och skog, då man kan se ut över den övre delen av byn och skogarna i norr. När leden väl svänger uppåt, blir det lite brantare, och sedan ännu brantare när man passerat den lilla platån och kommer in i det fantastiska skogsbältet. Där blir man omringad av gamla höga träd, härlig mossa och färggranna ormbunkar. 
 
 
Innan man når toppen av berget, kommer man till ett rep som man kan dra sig upp med. 
 
 
Även björn fick vi se! Ingen riktig men iallafall en i trä. Denna skulptur passerar man innan man nått toppen.
 
 
Framme på toppen blir man allt annat än besviken. Fantastiskt fint, mellan de knotiga tallarna kan man se söderut till Hökberget och dess fäbod. Åt vänster ser man Spjutmosjön skymta. Då det finns en liten slogbod på toppen är det kanonfint att göra sig en eld här! Men det blev inget sådant för oss denna gång, men jag ser redan fram emot nästa tur upp. 
 
Anders och Astrid.
 
 
Här kunde jag sitta hur länge som helst kändes det som, det var vindstilla, och alldeles lagom varmt. Efter en stund fick vi även se en hök som flög från talltoppen, och svävade ut över trädkronorna. Tråkigt nog hann jag inte fånga den på bild.
 
Hösten hade smått smygit sig in i Gopshusskogen.
 
När man beger sig ner igen, bjuds man på denna vackra vy. Med byn Gopshus nedanför.
 
Detta energiknippe dök upp från ingenstans också! Hur glad som helst, sen försvann han lika fort som han kom.
 
 En trött liten Astrid, som somnade redan på toppen. 
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback