När det lilla är det stora

Nu har jag varit här i stugan i 5 dagar. Och jag är nog i detta nu, tröttare än någonsin.
Att plötsligt gå från jobb, människor och rörelse i alla dess former, till att sitta här och titta på elden som sprakar i den öppna spisen, lyssna på tickandet från den gamla Moraklockan från 1700-talet.
Att slippa sus och brus, är en omställning för hjärnan. Plötsligt vilar man. På riktigt. 
Tröttheten kommer ikapp en som ett slag i ansiktet.
 
Att bara kunna dra på sig lusekoftan och traska ut i snön, mötas av snötunga granar, och slippa folk -
det är härligheten själv. 
 
Ulf bråkar i snön, Astrid skrattar,
vi är här och nu. 
 
Visst är det väl ändå fascinerande, att det lilla, egentligen är det stora? 
Vi människor behöver inte alls mycket, ändå ska vi ständigt ska envisas om det. 
Man behöver varandra, tak över huvudet och eld.
Enkelt.
 
 
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback