Fjällets gruvor

Hej på er! Tänkte jag skulle visa er lite bilder från i måndags när jag och Astrid var ut på lite upptäcksfärd.. Vädret var inte riktigt något att hurra för, men lever man efter ordspråket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" så stoppar inte lite regn och blåst en i första taget. ;)
 
Målet för dagen var gruvorna vid Ramundberget, en tur på ca 1 mil.
 
Vi började knata från Djupdalsvallen, och följde bäcken uppströms där vi gick i sänkan mellan morängryggarna. Regnet höll sig fortfarande borta, men oroväckande moln for över oss titt som tätt.
 
 
När vi väl kom ut på det kala fjället skulle det såklart börja regna, men det var som tur nog ingen störtskur iallafall, utan den gav sig snart därpå. Egentligen är inte regn i sig illa, jag kan tycka att det är kombon av blåst OCH regn som är jobbig när man är ute. 
 
 
Till höger ser ni varphögarna med skrotsten från gruvbrytningen som ägde rum här. De stor malmstycken som man hittade slog man sönder utanför gruvan för att sedan sortera fram de bitar som inneöll malm. Resten slängdes på varpen.
 
 
Vid Glimtjärn finner man Blixgruvan, en gruva som upptäcktes år 1691. I denna gruva kunde man finna koppar och järnmalm. För att komma åt kopparmalmen fick man lov att spränga sig in i berget, medans järnmalmen var enklare att komma åt, den kunde brytas i dagbrott. Under en stor del av järnbrukets tid ansågs Blixgruvan vara en av de mest betydelsefulla. Malmen som bröts forslades på snön med häst och släde den 3 mil långa vägen till Ljusnedals bruk. Vid Andersmäss (30 november) var snön tillräckligt tjock för att klara de tunga slädarna.
 
Visst är det märkligt ändå, att här kan jag stå, över 300 år senare, på samma plats, jag kan lägga min hand på samma berg, som dom kunde för 300 år sedan. Jag brukar tänka mycket på vad dessa människor kan ha känt, och tänkt på när de stod här och slet. Vissa längtade säkert bara hem till sina familjer, nån annan hade kanske tagit just detta slitsamma arbete i hopp om att kunna tjäna mer, för att kanske kunna köpa en gård? Men i grunden handlade troligtvis allt om att överleva, och kunna försörja. Tänk er själva att gå upp klockan fem på morgonen för att sedan arbeta tungt med kroppen i 13 timmar, och då inte komma hem till en varm bostad med dusch, säng och kylskåp. Utan få sova i en trång liten arbetarkoja med alla andra, en koja där vinden drog igenom väggarna.
 
Tänk om berget kunde tala, vad tror ni det hade berättat för spännande historier?
 
 
 
Blixgruvan & Glimtjärn.
 
 
Vi fortsatte bort från Blixgruvan, och Ramundberget började skymta i horisonten. Vi passerade ett dagbrott innan vi kom fram till Gruvstugan. I denna del av gruvan sprängde man med eld och vatten, kallat tillmakning. Berget hettades upp med eld, och avkyldes med vatten så att det sprack sönder, stora släta ytor bildades på bergväggen. Denna metod var dock inte riskfri, giftig gas och svavelrök bildades vid eldningen vilket gjorde arbetet farligt och svårt, därför lockade man arbetarna med speciella risktillägg. I början av 1700-talet gick man över till krut.
 
Rester av det som en gång i tiden var kruthuset.
 
Gruvstugan, som användes som bostad åt den som ledde arbetet med gruvdriften. Troligtvis uppfördes stugan i gruvdriftens sista skede på 1800-talet.
 
Inne i Gruvstugan fanns det bland annat en tavla med inramade foton från gruvdriften. Bland annat detta foto som visade ett av de tre tortyrredskapen som användes på arbetare som bröt mot reglerna, som exempelvis komma för sent, eller missa en arbetsdag. Detta redskap kallades trähästen, och gick ut på att man fick sitta fastbunden på en vass "häst". De andra två tortyrredskapen var "skampålen" som man fick stå fastbunden i, och det tredje var "kistan" som var ett mycket litet och trångt fängelse. På en av de första "månads listorna" över gruvarbetarnas försummelser kan man läsa att gruvdrängen Olof Eliasson varit borta olovandes en dag och Per Bagge 5 dagar. Den förre fick som straff att "en tijma sittia på trähästen" och den andre skulle "sitta twå tijmar på påhlen". 
 
Vid Gruvstugan tog vi den obligatoriska fikapausen, och Astrid fick sig en bensträckare. Som ni ser är man superglad när man får härja fritt och äta njalla!
 
Vi fortsatte vår vandring, och längst leden passerade vi fyra fångstgropar. Dessa fångstgropar bildar med ca 100 andra gropar en fångstanläggning. En nästan 5 km lång anläggning som sträcker sig från Mittåkläppen via Gammelgruvan ner till Ljusnan. I dessa gropar kan man ha fångat älg och vildren, fångstgropar nyttjades från stenåldern fram till 1800-talet. Ett fångstsystem är en fångstfälla som består av flera gropar i långa rader, mellan groparna fanns det oftast ett stängsel med öppningar vid groparna. Groparna täcktes med mossa, löv och kvistar, i gropen kunde det finnas exempelvis ett spjut för att döda djuret. 1864 blev det förbjudet att använda dessa såkallade fångstgropar.
 
Rester av en fångstgrop.
 
Bortanför fångstgroparna ligger Messlingegruvan eller Gammelgruvan som den också kallades. Samen Jonas Torkilsson Mittifjäll eller "Rik-Jonas" som han också kallades , fann 1685 en sten av svavel och kopparkis på fjällsluttningen. Jonas visade stenen för Hans Olsson Blix. Olsson tog sedan både ära och belöningen på 300 daler för upptäckten.
 
Messlingegruvan - Gammelgruvan.
 
Vi stannade till och utforskade området lite innan vi fortsatte vidare.
 
 
Till vänster om mig kan man tro att det är vanlig fjällterräng, men så är faktiskt inte fallet. Faktum är, att detta är Sveriges högst belägna vikingagravar. Det är fyra stycken gravar, och utifrån gravarnas utformning kan man säga att de troligen är från vikingatiden 800-1050 e.kr. 
 
Vi fortsatte vår vandring, och nu var det inte långt kvar tills vi var tillbaka på vår startplats – Djupdalsvallen. Stugan hade hunnit stänga i Djupdalsvallen, så det blev ingen kaffepaus där för vår del denna dag, jag fick dricka fjällvatten istället! Men det är ju det allra bästa, friskt och kallt! ♥
 
 
 
 
 



Mittåkläppen

Hej på er! Har ni också varit ute och njutit av sommarvärmen i helgen? Helt otroligt vilken värmebölja som slog över härjedalen. I fredags tog jag och Astrid en "after work/-dagis" och for till Djupdalsvallen. Där parkerade vi bilen och målet för denna eftermiddag fick bli Mittåkläppen.
 
 
Början på turen går man igenom lite björkskog. När vi var här var det alldeles magiskt ljus, inge folk och det enda man hörde var fåglarna. Jag tycker verkligen om den här skogen som man finner här i fjälltrakterna, träden är så små och krokiga, att det hela känns lite trollskt!
 
 
Jag och Astrid var ju inte riktigt helt ensamma som ni ser, egentligen hade vi gott om sällskap längst turen. Tyckte lite synd om renarna denna dag, varmt som attan sen myggen som följer med på köpet. Som tur är har naturen redan tänkt ut det där med myggfri- zon. Tack vare snöfläckarna som får ligga kvar på fjället kan renarna både svalka sig, och de nedrans myggen håller sig på avstånd.
 
Dessa fanns det gott om! Fjällsippa (Dryas octopetala).
 
Jag och min super panda. ♥
 
På toppen av Mittåkläppen! Min lilla bergspanda, här 1212 meter över havet. Med sin obligatoriska vattenflaska, är det något min dotter älskar, är det vattenflaskor. Dock har hon inte riktigt hajat grejen med att dricka med toppen på, så hon brukar alltid skruva av den.. Haha!
 
Verkligen sann lycka att få dela dessa stunder med min lilla kotte, få se henne upptäcka världen, naturen. ♥ Barn är så otroligt duktiga på att se det vackra i det allra minsta omärkbara, som en liten sten, eller bladen på en buske.. Dom ser sådant som vi vuxna lätt missar, och jag tror det är något av många saker vi har att lära av de små. ♥
 
 
Från toppen bjuds man bland annat på makalös utsikt bort mot Helags och Sylarna i fjärran. Jag hade nog kunnat sitta där uppe i evigheter och bara se ut över fjällandskapet.. Tänk att det kan vara rofyllt och stilla att se på världen uppifrån?