Tevsjön

Sjöar och skogar. Myrar och marker.
Ibland längtar man efter något annat än de vidunderliga fjällen.
Man vill omfamnas av skogen, och lyssna på ljudet av de porlande vattnen som far över de mossbeklädda stenarna.
Träffas av solens ljus som kämpar sig genom granarnas tunga grenar. 
 
Därför fick det bli en skogstur för mig och Ulf för några dagar sedan, vi bytte ut de milsvida fjällen mot skog. Bara skog. Turen tog oss till Tevsjön.
 
 
Vi började knata genom skogen, längst en stig som gick kant i kant med Tevsjön. Färgerna på träden var makalösa, nätta regndroppar föll från himlen. Luften var klar och frisk.
Ulf for som en pil över stigen och spångarna. Total lycka.
 
 
Efter en stund lämnade vi björkskogen, och ljudet av vatten nådde oss. Tevån var nära.
Ulf, som älskar vatten tyckte självklart detta var väldigt spännande. Han funderande en stund innan han tog mod till sig för att gå över bron.
 
 
Vi fortsatte vår färd längst med Tevån. Skogen var trollsk, och otroligt vacker. 
 
 
Min lilla Ulf. Yrvädret skulle ut på en sten och spana - såklart sa det tillslut plums. Dagens lärdom, "balansera inte på hala stenar i vattnet, då halkar man i". 
Jag drog upp lilleman, han ruskade av sig vattnet och vi fortsatte vår färd.
 
Tevån har många mindre vattenfall, och efter en stund kommer man till den delen av ån, där naturen gjort som en egen liten bassäng. Stenarna är så slipade och fina, att man förundras över hur det ens gått till. 
Efter att ha spanat runt lite vände vi tillbaka mot bron, för att sedan följa Tevån längst med andra sidan.
Vi skulle nu ta oss till Sömolavadet.
 
 
När man följer Tevån kommer man tillslut till Sömolavadet. Platsen egentligen inget utmärkande för ögat, men däremot finns det en sägen om platsen. 
Enligt sägen ska en olycklig ung kvinna ha fött ett "oäkta barn" här nere vid Tevån en midsommarnatt. I sin förtvivlan dränkte hon sitt nyfödda barn i ån. Det sägs att man än idag någon gång under midsommarnatten kan höra spädbarnsgråt under några sekunder, om man befinner sig i närheten av Sömolavadet. 
 
Platsen gav mig faktiskt lite spookyfeelings, fattas bara att jag skulle höra spädbarnsgråt. Då hade jag nog sprungit med bena på ryggen. Haha!
 
Nåväl, jag lämnade Sömolavadet för en avstickare till den gamla kalkugnen som ligger ovanför. 
 
 
Ovanför ser ni den gamla kalkugnen. Blir alltid så fascinerad av platser som denna, tänkt att det var en tid då den var i fullt bruk? Inte konstigt egentligen att folket valde att sätta en kalkugn här, med tanke på att det myllrar av kalksten i detta område.
Efter besöket vid kalkugnen gick vi tillbaka till Sömolavadet för att fortsätta mot Dôlôsåkern.
 
 
Vi fortsatte från Dôlôsåkern och ganska snart var vi tillbaka till där vi startade, Tevsjön. Molnen hade hunnit bli tyngre, och precis som i början av turen föll nätta droppar från himlen. Jag är glad att jag valde mina kära gummistövlar den här dagen, då det blev både blött och lerigt på vissa ställen!
 
Jag och Ulf hade en riktigt fin dag tillsammans! Men det bästa av allt, jag har fått yttligare smultronställen till min samling. ♥
 
Tevsjön.
 
 



Silence of Nature

Foto: Viktoria Eriksson ©
 



Valpkurs

Det är mycket fördelar med att vara hundägare igen, inte bara det att man är ute och rör sig ännu mer än tidigare, hundägandet för även sig mer bekantskaper! 
 
Ganska så direkt när jag kom hem till Funäsdalen med Ulf, så gick jag med i Västra Härjedalens Brukshundsklubb, och anmälde mig till höstens valpkurs. Vi är en rätt liten grupp, men så härligt gäng! Uffe är minst i gruppen, men han hänger på de större valparna väl. Roligt är det också att det är så blandat med raser. Här har vi min kollega Jessicas vackra berner sennen tik Fanny. Ulf och Fanny är västra härjedalens svar på bill och bull!
 
Jessicas blogg hittar ni här.