Sunday coffee

Kaffe, en god vän, skog och eld.
Fina ord som fyller livet med en jäkla massa glädje.
 
Idag tillbringade jag eftermiddagen med min goá Jessica och hennes fyrbening Fanny. Jag fick skratta som som sjutton och Ulf fick springa av sig. 
 
..Fast det var inte frid och fröjd hela skogsvistelsen, vi var ju nere vi sjön och elda, där isen hade börjat släppa från kanten. Ulf och Fanny sprang ner och skulle dricka, börjar med att Fanny plumsar i och får först svårt att ta sig upp, jag och Jessica ränner ner till sjön, Fanny kommer upp, men då har Ulf såklart hoppat från land UT PÅ ISEN! Han får panik då han inte är speciellt glad i vatten, och han börjar gny för att han inte kan ta sig över till land. 
Ulf börjar springa fram och tillbaka längst strandkanten, jag försöker sträcka mig och få tag i han, men det är alldeles för långt ut. Ulf får såkalrt mer panik och börjar gå UT på isen (!!) jag blir såklart livrädd att han ska falla genom. Det hade ju varit fullkomlig katastof.
 
Men jag hinner kalla in honom och han kommer mot mig igen, jag hoppar ut på en sten och sträcker mig så långt jag kan, Ulf sträcker sig fram med nosen mot min hand och jag kan nypa tag i nackskinnet på han, och dra han över. 
 
Slutet gott, allting gott. Men tänk så illa det kunde slutat. Isar är inte att leka med.
Today's lesson is learned kan man säga, min älskade Ulf. ♥
 
 



Skidtur till Mittåkläppen

Hej på er!
Hoppas er dag har varit lika fin som min! Startade dagen med lite jobb vid datorn, sen var det bara att dra på sig skidkläderna och fara ut med Ulf. Solen stod högt på himlen, inte ett moln.
Vi startade turen vid Bruksvallarna, som sedan skulle ta oss till Mittåkläppen. Var så ofantligt varmt att jag hade bara min tunna houdini tröja på mig, och hade nog egentligen inte behövt handskar heller för den delen, så varmt var det.
 
Påvägen dit var det uppförsbacke...uppförsbacke och uppförsbacke. Solen hade inte hunnit värma upp snön riktigt då vi var där ganska tidigt, så jag hade dåligt fäste med skidorna och det var 'hårt' och halt. Men det gick! Tur man har draghjälp! 😄
 
När jag hade kommit fram till stenen stannade vi till lite och insöp omgivningen. Blev så tagen av landskapet, var ju mindre än ett år sedan jag var här och besteg Mittåkläppen med Astrid och besökte gruvorna. (De inläggen finner ni här och här) Allt var så grönt, samma men ändå olika? Nu har naturen som ett enda stort vitt täcke på sig. 
 
Häftigt ändå hur våra årstider är. 
 
Älskade hund! ❤
 
Spåret gick ovanför Djupdalsvallens fäbod, som för tillfället låg halvt begraven i snön.
 
 
 



Svalåtjärn

Som tidigare nämnt var jag ju och red i onsdags... Men efter en dag i sadeln hade jag inte mage att gå in, solen sken som aldrig förr och vinden var helt stilla. Det fick bli fjället på kvällen - närmare bestämt Svalåtjärn!
 
Började åka från Fjällnäs, och efter att ha kämpat mig upp för "mördarbacken", kom jag äntligen upp på kalfjället. Ulf var taggad och vi flög bokstavligen fram. Det är så meditativt att åka skidor med Ulf, landskapet och tystnaden ger mig sådan ro.
 
Väl framme ser jag två filurer som sitter där i snön, när jag plötsligt hör dem ropa och tjoa. Det är ju för fasiken Charlotte, Cia och Greven som sitter där och lurar. Vad är oddsen att man stöter på ett par vänner mitt ute i ingenmansland en onsdag kväll?
Jo om man bor i Västra Härjedalen tydligen.. Haha!
 
Ulf och jag hängde där ett tag innan vi vände om och for hemåt igen.
Mysig kväll, minst sagt!
 
På tillbakavägen - mot solen och vidare!
 



Tidigare inlägg Nyare inlägg