Silence of Nature

Foto: Viktoria Eriksson ©
 



Vykort från fjällen

Nästan en månad sedan, naturen hade ännu inte hunnit ändra sina färger. 
 
 
 
 
 



Färden till Svaletjakke

Dagens mål: Svaletjakke.
Jag påbörjade min vandring från Ramundberget, leden jag gick är en del av Pilgrimsleden. En led som användes under medeltiden av pilgrimmar som skulle ta sig till målet Sankt Olofs grav i Nidarosdomen i Trondheim - en då 20 mils vandring härifrån. 
 
 
Eftersom pilgrimarna inte hade några kartor, använde de sig av riktmärken i naturen. Ett sådant riktmärke är Röstvålen som man ser närmast till höger, där viker pilgrimsleden av och fortsätter upp längst Sveån.
 
Ramundberget är verkligen vackert, så frodigt och grönt. Blev faktiskt lite förvånad över hur mycket Nordisk Stormhatt det växte i början av leden. Visste ni förresten att den Nordiska Stormhatten är otroligt giftig? Rötterna på den Nordiska Stormhatten har använts inom medicin och som pilgift hos Alaskas eskimåer. I Europa nyttjades den under 1700-talet som smärtstillande medel i mycket små doser. Även i Asien har den använts, men där som lokalbedövning då giftet har en förlamande effekt. Så ni kan ju tänka er hur giftig den faktiskt är, och vad en för stor dos av stomhattens rot kan göra. 
 
..Eller så kan man också göra som svenskarna gjorde en gång i tiden, göra dekokt på roten och använda det mot vägglöss om man har sådana problem!
 
Nordisk Stormhatt. (Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale) - Giftig. 
 
Kvanne, (Angelica archangelica)
 
Kvanne fanns det gått om, en mycket trevligare växt jämfört med Stormhatten. Kvanne har varit en älskad ört länge, och använts flitigt av samerna och fjällentraktens nybyggare. Redan under vikingatiden gjorde den sig känd, då den troddes hjälpa mot pest. 
 
Samerna använde kvanne till att blanda den med renmjölk (kallat gompa), för att få fram en mjölksyrajäsning. Stjälkarna kunde plockas om våren och ätas som en grönsak. Samerna torkade även kvannens frön, då dessa hjälpte mot magsjuka. Även roten hade man användning av. Tuggade man på en bit rot fick man i sig kvannens bitterämnen som ökar magsaftproduktionen och mildrar smärtor. Men det är inte allt, lägger man roten i brännvin kunde man sedan använda det som hostmedicin!
 
 
Jag fortsatte följa leden som gick längst Sveån, när jag plötsligt hoppade till. Ni vet när man är helt inne i sin egen värld, och ser lite snabbt, trodde verkligen att det här avbrutna trädet var en människa. Tittar man lite fort ser det verkligen ut som en person. (Med väldigt långa ben då!). Lustigt det där med träd tycker jag, ofta när man är ute ser man former i naturen som liknar människor. Tror ni det har något samband?
 
 
 
Efter att ha gått uppför ett tag, kom jag fram till Färdmansrösta, ett fint rastskydd för den som behöver ta en fikapaus. Jag stannade inte till något, hade inte riktigt ro i kroppen när jag visste att jag hade en bra bit kvar att gå, så jag fortsatte min färd! När jag hade fortsatt en bit bort från Färdmansrösta öppnade landskapet upp sig, och jag kunde blicka ut över Ramundberget. 
 
Vy över Ramundberget.
 
 
I viddernas land. Otroligt vilket landskap med sina öppna marker och porlande vatten. När man färdas över fjällen känner man sig så nära allting, tystheten och ensamheten ger verkligen utrymme till att tänka. Jag har svårt att beskriva med ord hur mycket inspiration som flödar, det är som att naturens färger, former och ljud överröser en med nya idéer!
 
 
 
Hittegods!
 
 
 
 
Svaletjakkes raststuga.
 
 
Framme vid raststugan, efter en mils gång från Ramund. Blåsigt, men precis som jag gillar det. Friskt. Satt mig på trappen och njöt av en rejäl kaffekopp. Tyvärr blev det inte lika festligt på matfronten då min vattenflaska råkat vara öppen, och läckt ut på mina stackars knäckemackor. Nu har jag provat blött knäckebröd, och det blev tyvärr ingen riktig hit tyckte jag..
 
Efter fikat fortsatte jag norr om raststugan, mot Hästkläppen. 
 
 
 
Plötsligt kom jag hit. Helags reste sig som en vägg, och det kändes som att jag var så nära, fast jag var så långt ifrån. Vinden hade lugnat sig, och stillheten tog vid. 
 
Jag var i en tavla. Kändes det som.
 
 
Förmodligen hade jag kunnat sitta här tills nästa dag. Men tyvärr var dagens plan bara en dagstur, och jag fick lov att vända tillbaka mot Ramundberget innan klockan blev allt för mycket.. Nästa gång följer då primusköket, tältet och sovsäcken. För då fortsätter jag ännu längre mot norr - mot de stilla fjällvattnen. 
 
 
Jag hade verkligen tur med vädret, endast några ynka regndroppar när jag vandrade tillbaka. Solen tittade även den fram några gånger trots en molnfylld himmel. Allt som allt slutade dagens vandring på 2,2 mil, med andra ord - en riktigt bra dagstur!
 
 
 
 
 



Tidigare inlägg