Klar ström mellan två kullar

Amonate, Matoaka, Pocahontas. Namnet sägs betyda "Klar ström mellan två kullar" eller "Hon som är lekfull".
 
De flesta människor känner till henne vid namnet Pocahontas. Förmodligen tack vare den förskönade Disneyfilmen. Historien om denna välkända indiankvinna har sin början i Powhatanförbundets centrum, Werowocomoco, där hennes överhövding till far, vid namn Powhatan levde med många hustrur och hela 31 barn.
 
December 1607 tillfångatogs Virginias kolonigrundare kapten John Smith, av Pamunkeyhövdingen Opechancanough, även känd som Powhatans yngre broder. Powhatan inledde ett förhör med John Smith, där han frågade varför engelsmännen var så grymma och hänsynslösa mot indianerna, eftersom Smith några dagar tidigare hade skjutit ner en av Powhatans krigare.
 
Den rädde engelsmannen gav några sluddriga och svävande förklaringar. Självklart genomskådade Powhatan hans lögner. Och tillsammans med sin bror och krigare, bestämde de sig för att döma Smith till döden. 
 
Ett vittne ska ha berättat: "Två stora stenar placerades framför Powhatan. En grupp indianer förde Smith mot stenarna och hans huvud pressades ner mot dessa. Indianerna höjde sina stridsklubbor för att krossa hans skalle. Det var då, Pocahontas sprang fram till Smith, tog hans huvud mellan sina händer och lade sitt eget över hans för att rädda honom från döden."
 
Vid detta tillfälle, var Pocahontas då endast 11 år gammal. Hennes far Powhatan bevekades av sin dotters handling. Smith blev då upptagen som medlem i Pocahontas stam och kunde därefter återvända som en levande, och fri man till Jamestown. Som bevis på deras nya vänskap, önskade Powhatan att Smith skulle sända honom "två stora bössor" och en slipsten. Smith levererade varken kanoner eller slipstenar till indianerna. Tiden gick, och Powhatan blev krönt till "kejsare av Virginia" av den engelske kungens representatnt Kapten Christopher Newport. 
 
Våren 1613 kom den engelske kaptenen  Samuel Argall med sitt fartyg Treasurer seglande uppför Rappahannock River. När kaptenen fick nys om att Powhatans dotter besökte Potomachövdingens Japasaws' by började han snabbt smida planer på att ta henne till fånga. Dels som säkerhet för stulet gods, och dels för att tvinga Powhatan att leverera förnödenheter till det svältande Jamestown. 
 
Ett vittne berättar: "Med en djävulsk blandning av grymt hot och övertalning tvingades kapten Argall Japazaws att utlämna lilla Pocahontas . Hon fördes som fånge till Jamestown men behandlades väl."
 
I kolonin fick hon röra sig fritt. En dag mötte hon en ung änkling vid namn John Rolfe. Kärlek uppstod, och paret vigdes i Jamestowns kyrka, april 1614. Kyrkoherde Richard Buck – som tidigare hade döpt Pocahontas till den kristna läran och givit henne namnet Rebecca, kunde nu föra in Lady Rebecca Rolfe som första bruden i Jamestown. Giftemålet förbättrade såklart det labila förhållandet mellan de vita nybyggarna och indianerna. Dessutom hade det som följd att Powhatan generöst lämnade stora mängder livsmedel till kolonin. 
 
Sommaren 1616 tog det vind i seglgen, och John Rolfe tog med sin indianska hustru och deras son Thomas till England. Med på resan fanns Pocahontas bror Tomocomo, några indianska vänninor och självklart Powhatans specielle sändebud – den gamle Uttamattomac. 
 
Skeppet seglade in i Plymouth's hamn, och väl framme i London tog de in på värdshuset "The Savage's Bell" i Ludgate Hill. John Smith skrev ett brev till det engelska hovet som i klartext innebar att "Pocahontas borde mottagas med den respekt och artighet som tillkommer en prinsessa av Virginia". 
 
Trots brevet fick Pocahontas ingen kunglig audiens, men blev mottagen av kung Jakob I och drottning Ann med alla hovceremonier. Hon deltog i en bal i Whiterhall, och fick gå på olika sorters tillställningar. Man kan tro att hon accepterades av samhället, men Londonsociteten behandlade henne aldrig jämnställt. Hon var snarare något exotiskt som visades upp. Mellan alla tjusiga tillställningar plågades hon även av det dimmiga och kalla vädret i London, ständiga förkylningar med hosta och feber. Hemlängtan sägs även vara en av orsakerna till hennes hälsa som försämrades. 
 
I mars 1617 skulle familjen egentligen segla tillbaka till Virginia. Pocahontas var oerhört blek och trött efter veckor av feber. Strax innan de skulle gå ombord på fartyget som skulle ta henne hem, försämrades hennes tillstånd och döden var ett faktum. Det finns även historiska källor som pekar på att hon skulle ha dött av smittkoppor. Hon avled i den lilla staden Gravesend nära floden Themsens mynning.

John Rolfe vakade vid hennes dödsbädd tillsammans med sonen Thomas. Den endast 21 år gamla Pocahontas sista ord ska ha varit: ”Vi ska alla dö, men huvudsaken är att barnet lever.” 

 

Begravningen skedde 21 mars 1617 i St Georges kyrka i Gravesend, där en staty nu hedrar minnet av henne. Hövdingadottern från Virginia.

 

 

 

Källa: Love and Hate in Jamestown – John Smith, Pocahontas and the Heart of a New Nation av David A Price (2003) // Nya Indianboken – Biografisk Handbok, Red. Lennart Lindberg (1990).




Sollerödräkten

Folkdräkter. Finns det något tjusigare man kan bära? Det tror jag faktiskt inte! Vackra detaljer, intressanta mönster, klara färger och spännande historia. Själv äger jag en Sollerödräkt, en riktigt gammal sådan, som jag ärvt av min mycket saknade farmor, Trapp Astrid. 
 
Sollerödräkten är lite speciell i jämförelse med Moradräkten, då den är mycket rik på ålderdomliga drag och variationer. Dräkterna har mycket likheter med varandra, av den anledningen att Sollerön tillhörde Mora socken fram till 1776. Nya detaljer som kom till Moradräkten nådde aldrig Sollerön, medan Sollerödräkten istället påverkades av grannsocknarna i söder, Siljansnäs och Leksand. 
 
Både Sollerödräkten och Moradräkten har väldigt gamla anor, och finns beskrivna i dokument som är från 1600-talet. De äldsta detaljerna på dräkterna är bland annat det sydda halsklädet samt livkjolen. Men varför just Sollerödräkten har fått bevara många ålderdomliga drag kan ha att göra med Sollerö sockens isolerade läge. Folket levde länge av vad de själva kunde producera, och även dräkten påverkades av detta faktum. Man använde helt enkelt det matrial som fanns till hands, vilket begränsade möjligheterna till förnyelse och förändring av dräkten. 
 
 
 
Lillkullan Astrid, bilden är från midsommar. Roligt att vi fick låna en folkdräkt i år, så även hon fick vara riktigt finklädd!
 
/ Viktoria