Klar ström mellan två kullar

Amonate, Matoaka, Pocahontas. Namnet sägs betyda "Klar ström mellan två kullar" eller "Hon som är lekfull".
 
De flesta människor känner till henne vid namnet Pocahontas. Förmodligen tack vare den förskönade Disneyfilmen. Historien om denna välkända indiankvinna har sin början i Powhatanförbundets centrum, Werowocomoco, där hennes överhövding till far, vid namn Powhatan levde med många hustrur och hela 31 barn.
 
December 1607 tillfångatogs Virginias kolonigrundare kapten John Smith, av Pamunkeyhövdingen Opechancanough, även känd som Powhatans yngre broder. Powhatan inledde ett förhör med John Smith, där han frågade varför engelsmännen var så grymma och hänsynslösa mot indianerna, eftersom Smith några dagar tidigare hade skjutit ner en av Powhatans krigare.
 
Den rädde engelsmannen gav några sluddriga och svävande förklaringar. Självklart genomskådade Powhatan hans lögner. Och tillsammans med sin bror och krigare, bestämde de sig för att döma Smith till döden. 
 
Ett vittne ska ha berättat: "Två stora stenar placerades framför Powhatan. En grupp indianer förde Smith mot stenarna och hans huvud pressades ner mot dessa. Indianerna höjde sina stridsklubbor för att krossa hans skalle. Det var då, Pocahontas sprang fram till Smith, tog hans huvud mellan sina händer och lade sitt eget över hans för att rädda honom från döden."
 
Vid detta tillfälle, var Pocahontas då endast 11 år gammal. Hennes far Powhatan bevekades av sin dotters handling. Smith blev då upptagen som medlem i Pocahontas stam och kunde därefter återvända som en levande, och fri man till Jamestown. Som bevis på deras nya vänskap, önskade Powhatan att Smith skulle sända honom "två stora bössor" och en slipsten. Smith levererade varken kanoner eller slipstenar till indianerna. Tiden gick, och Powhatan blev krönt till "kejsare av Virginia" av den engelske kungens representatnt Kapten Christopher Newport. 
 
Våren 1613 kom den engelske kaptenen  Samuel Argall med sitt fartyg Treasurer seglande uppför Rappahannock River. När kaptenen fick nys om att Powhatans dotter besökte Potomachövdingens Japasaws' by började han snabbt smida planer på att ta henne till fånga. Dels som säkerhet för stulet gods, och dels för att tvinga Powhatan att leverera förnödenheter till det svältande Jamestown. 
 
Ett vittne berättar: "Med en djävulsk blandning av grymt hot och övertalning tvingades kapten Argall Japazaws att utlämna lilla Pocahontas . Hon fördes som fånge till Jamestown men behandlades väl."
 
I kolonin fick hon röra sig fritt. En dag mötte hon en ung änkling vid namn John Rolfe. Kärlek uppstod, och paret vigdes i Jamestowns kyrka, april 1614. Kyrkoherde Richard Buck – som tidigare hade döpt Pocahontas till den kristna läran och givit henne namnet Rebecca, kunde nu föra in Lady Rebecca Rolfe som första bruden i Jamestown. Giftemålet förbättrade såklart det labila förhållandet mellan de vita nybyggarna och indianerna. Dessutom hade det som följd att Powhatan generöst lämnade stora mängder livsmedel till kolonin. 
 
Sommaren 1616 tog det vind i seglgen, och John Rolfe tog med sin indianska hustru och deras son Thomas till England. Med på resan fanns Pocahontas bror Tomocomo, några indianska vänninor och självklart Powhatans specielle sändebud – den gamle Uttamattomac. 
 
Skeppet seglade in i Plymouth's hamn, och väl framme i London tog de in på värdshuset "The Savage's Bell" i Ludgate Hill. John Smith skrev ett brev till det engelska hovet som i klartext innebar att "Pocahontas borde mottagas med den respekt och artighet som tillkommer en prinsessa av Virginia". 
 
Trots brevet fick Pocahontas ingen kunglig audiens, men blev mottagen av kung Jakob I och drottning Ann med alla hovceremonier. Hon deltog i en bal i Whiterhall, och fick gå på olika sorters tillställningar. Man kan tro att hon accepterades av samhället, men Londonsociteten behandlade henne aldrig jämnställt. Hon var snarare något exotiskt som visades upp. Mellan alla tjusiga tillställningar plågades hon även av det dimmiga och kalla vädret i London, ständiga förkylningar med hosta och feber. Hemlängtan sägs även vara en av orsakerna till hennes hälsa som försämrades. 
 
I mars 1617 skulle familjen egentligen segla tillbaka till Virginia. Pocahontas var oerhört blek och trött efter veckor av feber. Strax innan de skulle gå ombord på fartyget som skulle ta henne hem, försämrades hennes tillstånd och döden var ett faktum. Det finns även historiska källor som pekar på att hon skulle ha dött av smittkoppor. Hon avled i den lilla staden Gravesend nära floden Themsens mynning.

John Rolfe vakade vid hennes dödsbädd tillsammans med sonen Thomas. Den endast 21 år gamla Pocahontas sista ord ska ha varit: ”Vi ska alla dö, men huvudsaken är att barnet lever.” 

 

Begravningen skedde 21 mars 1617 i St Georges kyrka i Gravesend, där en staty nu hedrar minnet av henne. Hövdingadottern från Virginia.

 

 

 

Källa: Love and Hate in Jamestown – John Smith, Pocahontas and the Heart of a New Nation av David A Price (2003) // Nya Indianboken – Biografisk Handbok, Red. Lennart Lindberg (1990).




Midnattsvinge

 
Korpar är en av mina favoritfåglar. Deras rejäla näbbar och kolsvarta fjäderdräkt. Så vackert. Kanske grundar min kärlek till korpar på mitt intresse för naturreligioner och kulturer. 

Hos många indianstammar symboliserade korpen förändring och transformation. Likaså var den en bärare av magi och meddelanden från universum, bortom tid och rum. I sina midnattsfärgade vingar bar den på viktig kunskap som endast värdiga stammedlemmar fick ta del av. Korpen var särskilt respekterad bland de heliga- och medicinmännen, just för dess transformations egenskaper. I ritualer tillkallades korparna för att visionerna skulle förtydligas.

Indianerna är och var ett klokt folk, som förstod att vad det fysiska ögat ser, är nödvändigtvis inte sanningen. Därför kunde man då få hjälp av korpen med att se klarhet i sina frågor. Så korpar är inte bara väldigt vackra i sina svarta fjäderdräkter, utan också fantastiska på andra sätt. 

 

 




Del 1: Native American spiritualism

Eftersom jag i många år läst, pratat med människor och lärt mig om nordamerikas urinvånare och dess traditioner, tänkte jag börja dela med mig av den kunskap jag har inom området. Jag tänkte börja lite med den spiritualistiska delen. 
 
Bland Lakota folket (Siouxer) kan man höra folket prata om något/någon som kallas "wakan tanka". Ska jag förklara detta kortfattat och enkelt, är det som en form av "Gud" om man nu ens kan dra en sådan pararell. Wakan Tanka är en så pass mångfacetterad karaktär, att det omöjligt går att korrekt beskriva detta "fenomen" i ord, men man kan beskriva det i en helhet - som jag ska försöka nu!
 
Att förstå sig på detta fenomen är även för en Lakota svårt, det krävs otroligt mycket studering av livet och allt runt om kring oss för att förstå själva begreppet Wakan tanka, det är så mycket mer än en karaktär som man bara tror på, det är inte så simpelt som i de världsliga religionerna, där det är Jesus, Allah, Buddah eller Vishnu etc. som står i centrum.
 
Kommer man i kontakt med Lakotas kan man ofta höra dem använda andra ord som Tunkashila, Taku SkanSkan, Great Spirit, Grandfather. Då kan man självklart tro att detta är olika namn – för samma fenomen.
 
Men är det så?
– Svaren kan både vara ja och nej. 
 
För Lakotas är Wakan Tanka det som skapade allt egentligen, granskar man själva ordet "wakan" kan man se en liknelse med ordet mysterium, likaså kan ordet "tanka" användas för att beskriva något fantastiskt. Wakan Tanka är även något som kallas för Wakanpi, "det ovanför mänskligheten, det föds aldrig, det dör aldrig". Dessa Wakanapi andar tros bära på kraften över allt på jorden, de kontrollerar även allt mänskligheten gör. Det finns även två sidor av Wakanpi, den goda som hör mäsklighetens önskningar och shamaniska böner, samt de onda Wakanpi andar, som man skall ha stor respekt för. Redan här kan man se att Kristendomen apat efter – med änglar och demoner!
 
Indianerna använder sånger, cermonier och gåvor för att hedra och visa tacksamhet till detta fenomen, detta sker med hjälp från en speciell shaman "wicasa wakan", en medicin man (Jag lär inflika också att bara för att dessa kallas för medicin män, har de inget med botning av sjukdomar att göra, det korrekta ordet för en man som sysslar med att hela de sjuka är "pejuta wacasa" därför ska man inte blanda ihop det med "wicasa wakan" som är en helig man/shaman). Hur som helst, oftast offras det gåvor till Wakan Tanka, men det offras och hålls cermonier för att hedra andra levande varelser, som bufflar exempelvis (tatanka). Vem som hedras bestäms genom att shamanen nämner den hedrades "namn" under cermonin.
 
Musik är ett klassiskt och ofantligt bra verktyg vid böner, det sägs att när Wakan Tanka hör skinntrummor och skallror, ger "den/det" folket sin uppmärksamhet. Vid cermoniella böner tänds ofta Lakota pipan, eftersom sweetgrass och sage skrämmer iväg den onda wakan (Wakanpi). Det sägs även att det goda stärks med hjälp av pipan och dess sweetgrass/sage, då den goda Wakanpi njuter av doften och lugnet från pipan. 
 
Hur som helst, en wicasa wakan är otroligt vis. Det är en person med otrolig erfarenhet, kunskap och kraft inom spiritualismen. Han kan sångerna och cermonierna, likaså kan wicasa wakan få visioner. Wicasa wakan kan berätta för resten av sitt folk vad andarna förväntar sig utav dem, tack vare sin kontakt med det andliga kan wicasa wakan se in i framtiden, och tala rakt till naturen och allt levande på vår jord – man skulle nog kunna kalla dessa medicin män för en länk mellan universum och människan. Skillnaden här på en wicasa wakan och pejuta wacasa är att pejuta wacasa är mer åt det "fysiska" hållet medans wicasa wakan (medicin man) är mer av det spirituella slaget.
 
Hänger ni med?
 
Wicasa Wakan = Medicin man / Shaman = Spiritualistisk
Pejuta Wacasa = Doktor / Botar sjuka = Fysisk
 
 



Tidigare inlägg