Hällmålningar, Evagraven & dvärgrödingar

Hej på er! Tänkte jag skulle dela med mig av en liten dagstur jag gjorde för någon vecka sedan när resten av min familj var på semester nere i skåne. Faktiskt, så var detta första gången jag besökte Evagraven - Härjedalen's egna Grand Canyon.
 
 
 
Det blev en del bilåkande denna dag, jag skulle trots allt ända bort till Ruvallens fäbod som ligger belägen bortanför Messligen. När jag åkte längst grusvägen mot Mittådalen fick jag mig en trevlig syn, lösa kor och kalvar som var på bete, tyckte det var så fint! Jag menar, hur ofta får man se kor som har det såhär bra?!
 
 
Ruvallens fäbod. Jag bör för övrigt tillägga att det var världens värmebölja denna dag, och väldigt kvav luft. Som ni ser är det lite luriga moln som hänger över grantopparna.. Början av vandringsleden gick genom skogen, men marken hade hunnit torka rätt bra på de flesta ställen, och där det var extra blött fanns det spångar att gå på. 
 
 
Första stoppet var de kända Hällmålningarna. Ganska otroligt ändå att dessa målningar beräknas vara 4000-5000 år gamla, och att de sitter kvar i berget är otroligt. Men våra förfäder var inte dumma, blandade man järnockra/rödockra med antigen blod, fett eller saliv fick man fram en färg med med enorm hållbarhet. På klippväggen ser man ett tiotal älgar avbildade, en ren, en björn och något som ser ut som antigen en bäver eller ett vildsvin. Dessutom har tre människor avbildats. Man kan tänka sig att dessa målades i rituellt syfte, kanske innan en jakt för att få god tur? Ofta bukar hällmålningar ligga vid sjöar eller vattendrag, men dessa ligger däremot i fjällmiljö. Men jag kan förstå varför människorna valde just denna plats, utsikten mot sydöst är fantastiskt vacker, med Övre Sävsjöns vattenspegel. Går man ner mot sjön ska man tydligen finna yttligare en hällmålning, samt spår av ett 50-tal fångstboplatser. Som ni ser är det en ganska bra bit bort till sjön, så utforska dom fick bli en annan dag! Jag skulle ju vidare till Evagraven.
 
Utsikt från Hällmålningarna.
 
 
 
Turen fortsatte upp mot Ruändans kalfjäll, supervarmt, och jag hade i vanlig ordning alldeles för mycket kläder på mig. Jag lever verkligen upp till ordspråket "svettas in sommaren".. Haha! Tur iallafall att mina keb byxor från Fjällräven har mycket ventilations öppningar, det var en day-saver denna dag kan jag då säga.
 
 
Framme vid Evagraven. Även känt som Härjedalen's Gran Canyon. Och visst levde det upp till ordet! Kanjonen bildades för 10.000 år sedan vid inlandsisens avsmältning. Själva kanjonen är ca 800 meter lång, 25 m bred och på vissa ställen hela 15 m djup. Varför denna mäktiga plats fick heta Evagraven, finns det fler sägner om. En av dem handlar om en samisk kvinna vid namn Eva, som körde sin ackja* över fjället, när vädret plötsligt förändrades till en kraftig storm. Eva förlorade kontrollen över renarna och släden, och störtade rakt ner i vad vi idag kallar för Evagraven. 
 
*En ackja är en samisk släde eller pulka där renen används som dragdjur.
 
 
 
Man fick hålla koll på vart man satt ner fötterna, Evagraven bjöd på många rejäla hål mellan klippblocken.
 
Ett litet fågelbo.
 
 
 
Jag fortsatte vidare från Evagraven, för att nå mitt nästa stopp. Fiskhålsgraven. Längst leden var det makalösa vidder, och mina tankar skenade iväg som vanligt när jag är ute. Min ständigt återkommande tanke - tänk att det har varit människor på dessa marker så otroligt långt före min tid. Hur såg dom ut? Vad tänkte dom? Vilka var dom? 
Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att naturen kunde tala ännu tydligare, tänk vad mycket historier den hade kunnat berätta. 
 
 
 
Framme vid Fiskhålsgraven - som fick bli platsen för min fikapaus denna dag. Denna kanjon var ganska olik Evagraven, jag skulle nog säga att den var något vackrare med med all sin grönska och rinnande vatten. Men det är inte allt - detta är även hemmet för en världsunik art. Dvärgrödingen! Medans jag satt på klippan och drack mitt kaffe försökte jag hålla span, tack vare solstrålarna som kom fram emellanåt lyste det upp vattnet och man kunde se några fiskar simma nere i kanjonens djup.
 
 
Förmodligen har dvärgrödingen funnits där sedan istidens slut. Rödingarna i Fiskhålsgraven har troligtvis tillhört en tidigare invandrad grupp av rödingar, i varje fall fanns den på plats i Härjedalen för ca 7000 år sedan - en tid tå isbjörnar jagade grönlandssäl nere vid kusten. På den tiden låg ju Östersjöns havsyta ca 250 meter över den nuvarande nivån!
 
Fiskhålsgravens rödingar skiljer sig både genetiskt och ekologiskt från vanlig fjällröding. Efter ca 3 år är dvärgrödingen ca 9 cm, och växer därefter bara 5 mm per år. Varför den är så liten har med den ekologiska anpassningen att göra, och de små näringsresurserna i Fiskhålsgraven. Den äldsta rödingen som undersökts har varit 9 år gammal och 12,4 cm lång, med andra ord väldigt liten.
 
Fortsatte man till den nedre delen av ravinen kom man till en liten tjärn, även där kunde man spana efter dvärgröding.
 
Efter både kaffedrickande, fotande och dvärgrödings- spaning var det dags att följa leden vidare tillbaka mot Ruvallen. Väl framme välkomnade fäboden mig med klarblå himmel, de tidigare orosmolnen som hängde över vallen var som bortblåsta. Ett fint avslut på en otroligt fin, och för intet glömma varm dag. För mig blev turen ca 1 mil, alldeles lagom denna varma sommardag. 
 
 
 



Fjällets gruvor

Hej på er! Tänkte jag skulle visa er lite bilder från i måndags när jag och Astrid var ut på lite upptäcksfärd.. Vädret var inte riktigt något att hurra för, men lever man efter ordspråket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" så stoppar inte lite regn och blåst en i första taget. ;)
 
Målet för dagen var gruvorna vid Ramundberget, en tur på ca 1 mil.
 
Vi började knata från Djupdalsvallen, och följde bäcken uppströms där vi gick i sänkan mellan morängryggarna. Regnet höll sig fortfarande borta, men oroväckande moln for över oss titt som tätt.
 
 
När vi väl kom ut på det kala fjället skulle det såklart börja regna, men det var som tur nog ingen störtskur iallafall, utan den gav sig snart därpå. Egentligen är inte regn i sig illa, jag kan tycka att det är kombon av blåst OCH regn som är jobbig när man är ute. 
 
 
Till höger ser ni varphögarna med skrotsten från gruvbrytningen som ägde rum här. De stor malmstycken som man hittade slog man sönder utanför gruvan för att sedan sortera fram de bitar som inneöll malm. Resten slängdes på varpen.
 
 
Vid Glimtjärn finner man Blixgruvan, en gruva som upptäcktes år 1691. I denna gruva kunde man finna koppar och järnmalm. För att komma åt kopparmalmen fick man lov att spränga sig in i berget, medans järnmalmen var enklare att komma åt, den kunde brytas i dagbrott. Under en stor del av järnbrukets tid ansågs Blixgruvan vara en av de mest betydelsefulla. Malmen som bröts forslades på snön med häst och släde den 3 mil långa vägen till Ljusnedals bruk. Vid Andersmäss (30 november) var snön tillräckligt tjock för att klara de tunga slädarna.
 
Visst är det märkligt ändå, att här kan jag stå, över 300 år senare, på samma plats, jag kan lägga min hand på samma berg, som dom kunde för 300 år sedan. Jag brukar tänka mycket på vad dessa människor kan ha känt, och tänkt på när de stod här och slet. Vissa längtade säkert bara hem till sina familjer, nån annan hade kanske tagit just detta slitsamma arbete i hopp om att kunna tjäna mer, för att kanske kunna köpa en gård? Men i grunden handlade troligtvis allt om att överleva, och kunna försörja. Tänk er själva att gå upp klockan fem på morgonen för att sedan arbeta tungt med kroppen i 13 timmar, och då inte komma hem till en varm bostad med dusch, säng och kylskåp. Utan få sova i en trång liten arbetarkoja med alla andra, en koja där vinden drog igenom väggarna.
 
Tänk om berget kunde tala, vad tror ni det hade berättat för spännande historier?
 
 
 
Blixgruvan & Glimtjärn.
 
 
Vi fortsatte bort från Blixgruvan, och Ramundberget började skymta i horisonten. Vi passerade ett dagbrott innan vi kom fram till Gruvstugan. I denna del av gruvan sprängde man med eld och vatten, kallat tillmakning. Berget hettades upp med eld, och avkyldes med vatten så att det sprack sönder, stora släta ytor bildades på bergväggen. Denna metod var dock inte riskfri, giftig gas och svavelrök bildades vid eldningen vilket gjorde arbetet farligt och svårt, därför lockade man arbetarna med speciella risktillägg. I början av 1700-talet gick man över till krut.
 
Rester av det som en gång i tiden var kruthuset.
 
Gruvstugan, som användes som bostad åt den som ledde arbetet med gruvdriften. Troligtvis uppfördes stugan i gruvdriftens sista skede på 1800-talet.
 
Inne i Gruvstugan fanns det bland annat en tavla med inramade foton från gruvdriften. Bland annat detta foto som visade ett av de tre tortyrredskapen som användes på arbetare som bröt mot reglerna, som exempelvis komma för sent, eller missa en arbetsdag. Detta redskap kallades trähästen, och gick ut på att man fick sitta fastbunden på en vass "häst". De andra två tortyrredskapen var "skampålen" som man fick stå fastbunden i, och det tredje var "kistan" som var ett mycket litet och trångt fängelse. På en av de första "månads listorna" över gruvarbetarnas försummelser kan man läsa att gruvdrängen Olof Eliasson varit borta olovandes en dag och Per Bagge 5 dagar. Den förre fick som straff att "en tijma sittia på trähästen" och den andre skulle "sitta twå tijmar på påhlen". 
 
Vid Gruvstugan tog vi den obligatoriska fikapausen, och Astrid fick sig en bensträckare. Som ni ser är man superglad när man får härja fritt och äta njalla!
 
Vi fortsatte vår vandring, och längst leden passerade vi fyra fångstgropar. Dessa fångstgropar bildar med ca 100 andra gropar en fångstanläggning. En nästan 5 km lång anläggning som sträcker sig från Mittåkläppen via Gammelgruvan ner till Ljusnan. I dessa gropar kan man ha fångat älg och vildren, fångstgropar nyttjades från stenåldern fram till 1800-talet. Ett fångstsystem är en fångstfälla som består av flera gropar i långa rader, mellan groparna fanns det oftast ett stängsel med öppningar vid groparna. Groparna täcktes med mossa, löv och kvistar, i gropen kunde det finnas exempelvis ett spjut för att döda djuret. 1864 blev det förbjudet att använda dessa såkallade fångstgropar.
 
Rester av en fångstgrop.
 
Bortanför fångstgroparna ligger Messlingegruvan eller Gammelgruvan som den också kallades. Samen Jonas Torkilsson Mittifjäll eller "Rik-Jonas" som han också kallades , fann 1685 en sten av svavel och kopparkis på fjällsluttningen. Jonas visade stenen för Hans Olsson Blix. Olsson tog sedan både ära och belöningen på 300 daler för upptäckten.
 
Messlingegruvan - Gammelgruvan.
 
Vi stannade till och utforskade området lite innan vi fortsatte vidare.
 
 
Till vänster om mig kan man tro att det är vanlig fjällterräng, men så är faktiskt inte fallet. Faktum är, att detta är Sveriges högst belägna vikingagravar. Det är fyra stycken gravar, och utifrån gravarnas utformning kan man säga att de troligen är från vikingatiden 800-1050 e.kr. 
 
Vi fortsatte vår vandring, och nu var det inte långt kvar tills vi var tillbaka på vår startplats – Djupdalsvallen. Stugan hade hunnit stänga i Djupdalsvallen, så det blev ingen kaffepaus där för vår del denna dag, jag fick dricka fjällvatten istället! Men det är ju det allra bästa, friskt och kallt! ♥
 
 
 
 
 



Mittåkläppen

Hej på er! Har ni också varit ute och njutit av sommarvärmen i helgen? Helt otroligt vilken värmebölja som slog över härjedalen. I fredags tog jag och Astrid en "after work/-dagis" och for till Djupdalsvallen. Där parkerade vi bilen och målet för denna eftermiddag fick bli Mittåkläppen.
 
 
Början på turen går man igenom lite björkskog. När vi var här var det alldeles magiskt ljus, inge folk och det enda man hörde var fåglarna. Jag tycker verkligen om den här skogen som man finner här i fjälltrakterna, träden är så små och krokiga, att det hela känns lite trollskt!
 
 
Jag och Astrid var ju inte riktigt helt ensamma som ni ser, egentligen hade vi gott om sällskap längst turen. Tyckte lite synd om renarna denna dag, varmt som attan sen myggen som följer med på köpet. Som tur är har naturen redan tänkt ut det där med myggfri- zon. Tack vare snöfläckarna som får ligga kvar på fjället kan renarna både svalka sig, och de nedrans myggen håller sig på avstånd.
 
Dessa fanns det gott om! Fjällsippa (Dryas octopetala).
 
Jag och min super panda. ♥
 
På toppen av Mittåkläppen! Min lilla bergspanda, här 1212 meter över havet. Med sin obligatoriska vattenflaska, är det något min dotter älskar, är det vattenflaskor. Dock har hon inte riktigt hajat grejen med att dricka med toppen på, så hon brukar alltid skruva av den.. Haha!
 
Verkligen sann lycka att få dela dessa stunder med min lilla kotte, få se henne upptäcka världen, naturen. ♥ Barn är så otroligt duktiga på att se det vackra i det allra minsta omärkbara, som en liten sten, eller bladen på en buske.. Dom ser sådant som vi vuxna lätt missar, och jag tror det är något av många saker vi har att lära av de små. ♥
 
 
Från toppen bjuds man bland annat på makalös utsikt bort mot Helags och Sylarna i fjärran. Jag hade nog kunnat sitta där uppe i evigheter och bara se ut över fjällandskapet.. Tänk att det kan vara rofyllt och stilla att se på världen uppifrån?
 
 
 



Tidigare inlägg Nyare inlägg