Årets första HIKE!

Då kan jag bocka av årets första hike! 
Sommarvärmen har ju slagit till i västra härjedalen också, believe it or not men det börjar bli grönt lite här och var. Björkarna har fått sina gröna knoppar och små blad.
Igår blev det iallafall en tur upp till Hamrafjället med Ulf. Var så ofantligt varmt ute, så det var riktigt skönt att strosa genom björkskogen i skuggan.
 
"Åååå hopp!" Vi stannade en stund under björkarnas beskydd och plaskade runt lite i det rinnande vattnet. Något som definitivt uppskattades av Ulf!
 
Påväg upp mot kalfjället.
 
 
När vi hade kommit upp på toppen stannade vi för att dricka vatten och vila lite. Tur man hade ryggsäcken full med vattenflaskor.. Haha! Släppte Ulf ännu en gång, och som vanligt hoppade min 'studsboll' upp på varenda sten runt oss. 😛 Är så otroligt glad över att det går så fint att ha honom lös, att han trots allt tycker om att hänga med matte fast kopplet är avtaget.. 😀
 
Anderssjön med Helags skymtandes i bakgrunden.
 
 
 
Klart man hinner med lite mys på toppen så säg. Finns nog inga ord som kan beskriva hur mycket lycka man kan få uppleva som hundägare. Att hela tiden få se den här relationen som utvecklas, hur man hela tiden kommer varandra närmare, förstår varandra bättre. Det är en fantastisk resa! 
 



Tevsjön

Sjöar och skogar. Myrar och marker.
Ibland längtar man efter något annat än de vidunderliga fjällen.
Man vill omfamnas av skogen, och lyssna på ljudet av de porlande vattnen som far över de mossbeklädda stenarna.
Träffas av solens ljus som kämpar sig genom granarnas tunga grenar. 
 
Därför fick det bli en skogstur för mig och Ulf för några dagar sedan, vi bytte ut de milsvida fjällen mot skog. Bara skog. Turen tog oss till Tevsjön.
 
 
Vi började knata genom skogen, längst en stig som gick kant i kant med Tevsjön. Färgerna på träden var makalösa, nätta regndroppar föll från himlen. Luften var klar och frisk.
Ulf for som en pil över stigen och spångarna. Total lycka.
 
 
Efter en stund lämnade vi björkskogen, och ljudet av vatten nådde oss. Tevån var nära.
Ulf, som älskar vatten tyckte självklart detta var väldigt spännande. Han funderande en stund innan han tog mod till sig för att gå över bron.
 
 
Vi fortsatte vår färd längst med Tevån. Skogen var trollsk, och otroligt vacker. 
 
 
Min lilla Ulf. Yrvädret skulle ut på en sten och spana - såklart sa det tillslut plums. Dagens lärdom, "balansera inte på hala stenar i vattnet, då halkar man i". 
Jag drog upp lilleman, han ruskade av sig vattnet och vi fortsatte vår färd.
 
Tevån har många mindre vattenfall, och efter en stund kommer man till den delen av ån, där naturen gjort som en egen liten bassäng. Stenarna är så slipade och fina, att man förundras över hur det ens gått till. 
Efter att ha spanat runt lite vände vi tillbaka mot bron, för att sedan följa Tevån längst med andra sidan.
Vi skulle nu ta oss till Sömolavadet.
 
 
När man följer Tevån kommer man tillslut till Sömolavadet. Platsen egentligen inget utmärkande för ögat, men däremot finns det en sägen om platsen. 
Enligt sägen ska en olycklig ung kvinna ha fött ett "oäkta barn" här nere vid Tevån en midsommarnatt. I sin förtvivlan dränkte hon sitt nyfödda barn i ån. Det sägs att man än idag någon gång under midsommarnatten kan höra spädbarnsgråt under några sekunder, om man befinner sig i närheten av Sömolavadet. 
 
Platsen gav mig faktiskt lite spookyfeelings, fattas bara att jag skulle höra spädbarnsgråt. Då hade jag nog sprungit med bena på ryggen. Haha!
 
Nåväl, jag lämnade Sömolavadet för en avstickare till den gamla kalkugnen som ligger ovanför. 
 
 
Ovanför ser ni den gamla kalkugnen. Blir alltid så fascinerad av platser som denna, tänkt att det var en tid då den var i fullt bruk? Inte konstigt egentligen att folket valde att sätta en kalkugn här, med tanke på att det myllrar av kalksten i detta område.
Efter besöket vid kalkugnen gick vi tillbaka till Sömolavadet för att fortsätta mot Dôlôsåkern.
 
 
Vi fortsatte från Dôlôsåkern och ganska snart var vi tillbaka till där vi startade, Tevsjön. Molnen hade hunnit bli tyngre, och precis som i början av turen föll nätta droppar från himlen. Jag är glad att jag valde mina kära gummistövlar den här dagen, då det blev både blött och lerigt på vissa ställen!
 
Jag och Ulf hade en riktigt fin dag tillsammans! Men det bästa av allt, jag har fått yttligare smultronställen till min samling. ♥
 
Tevsjön.
 
 



Skattjakten på Raavtjabpe

För några dagar sedan utforskade jag och Ulf en ny plats. Raavtjabpe. I foten av Rödfjället. 
Tidsoptimist som jag är, tänkte jag att det skulle hinnas med efter jobbet. Eller ja, egentligen for jag ut långt efter jag slutat, tror vi kom iväg så sent som klockan 17... Blir fort mörkt den här tiden på året.
 
Vi for till Tänndalsvallen och ställde bilen där. Sen var det bara att börja knata. Det enda jag hade med mig var vattenflaskan, och ryggsäcken som Ulf brukar kunna sitta i.. Och kameran såklart. Annars brukar jag vara ganska duktig på det annars obligatoriska fjällfikat, men det fick stanna hemma denna gång!
 
 
Svanån som man måste ta sig över. Följer man ån mot höger kommer man tillslut komma fram till en liten stuga, där någon byggt en litem övergång. Tacksamt att slippa vada!
 
När man tagit sig över ån, ser man den lilla stugan sakta försvinna bakom oss.
 
Fjället är spännande! Uffe älskar att hoppa upp på alla stora stenar han kan hitta.
 
Skarvarna i bakgrunden.
 
Även Anåfjället skymtar fram bland molnen.
 
Första fyndet.
 
Såklart hjälpte Ulf också till att leta. Men han vela inte riktigt lämna ifrån sig sina fynd.. Haha!
 
 
Skogens (fjällets) guld. Har knappt ätit några hjortron iår, ni kan ju gissa vem som stoppade munnen full. Ganska roligt ändå vilket lyckorus man kan känna av att hitta både renhorn och hjortron? 
 
 
Påväg tillbaka hade det redan börjat bli mörkt. När vi passerade ett litet vattendrag som rann ner i svanån hittade vi den här lilla laxöringen på marken bredvid vattnet. Den hade tråkigt nog hunnit dö, och jag antar att den måste ha hoppat snett vid det lilla "vattenfallet" och landat helt fel. 
 
Jag och Uffe kom nog inte hem förens efter klockan 21, skapligt leriga båda två, och min annars vita hund, var nog mer svart efter denna tur. Men roligt hade vi! Vill tillbaka dit snart igen, men då med lite mer tid på mig att upptäcka Rödfjällets vidder. 
 
 
 
 
 



Tidigare inlägg