Tevsjön

Sjöar och skogar. Myrar och marker.
Ibland längtar man efter något annat än de vidunderliga fjällen.
Man vill omfamnas av skogen, och lyssna på ljudet av de porlande vattnen som far över de mossbeklädda stenarna.
Träffas av solens ljus som kämpar sig genom granarnas tunga grenar. 
 
Därför fick det bli en skogstur för mig och Ulf för några dagar sedan, vi bytte ut de milsvida fjällen mot skog. Bara skog. Turen tog oss till Tevsjön.
 
 
Vi började knata genom skogen, längst en stig som gick kant i kant med Tevsjön. Färgerna på träden var makalösa, nätta regndroppar föll från himlen. Luften var klar och frisk.
Ulf for som en pil över stigen och spångarna. Total lycka.
 
 
Efter en stund lämnade vi björkskogen, och ljudet av vatten nådde oss. Tevån var nära.
Ulf, som älskar vatten tyckte självklart detta var väldigt spännande. Han funderande en stund innan han tog mod till sig för att gå över bron.
 
 
Vi fortsatte vår färd längst med Tevån. Skogen var trollsk, och otroligt vacker. 
 
 
Min lilla Ulf. Yrvädret skulle ut på en sten och spana - såklart sa det tillslut plums. Dagens lärdom, "balansera inte på hala stenar i vattnet, då halkar man i". 
Jag drog upp lilleman, han ruskade av sig vattnet och vi fortsatte vår färd.
 
Tevån har många mindre vattenfall, och efter en stund kommer man till den delen av ån, där naturen gjort som en egen liten bassäng. Stenarna är så slipade och fina, att man förundras över hur det ens gått till. 
Efter att ha spanat runt lite vände vi tillbaka mot bron, för att sedan följa Tevån längst med andra sidan.
Vi skulle nu ta oss till Sömolavadet.
 
 
När man följer Tevån kommer man tillslut till Sömolavadet. Platsen egentligen inget utmärkande för ögat, men däremot finns det en sägen om platsen. 
Enligt sägen ska en olycklig ung kvinna ha fött ett "oäkta barn" här nere vid Tevån en midsommarnatt. I sin förtvivlan dränkte hon sitt nyfödda barn i ån. Det sägs att man än idag någon gång under midsommarnatten kan höra spädbarnsgråt under några sekunder, om man befinner sig i närheten av Sömolavadet. 
 
Platsen gav mig faktiskt lite spookyfeelings, fattas bara att jag skulle höra spädbarnsgråt. Då hade jag nog sprungit med bena på ryggen. Haha!
 
Nåväl, jag lämnade Sömolavadet för en avstickare till den gamla kalkugnen som ligger ovanför. 
 
 
Ovanför ser ni den gamla kalkugnen. Blir alltid så fascinerad av platser som denna, tänkt att det var en tid då den var i fullt bruk? Inte konstigt egentligen att folket valde att sätta en kalkugn här, med tanke på att det myllrar av kalksten i detta område.
Efter besöket vid kalkugnen gick vi tillbaka till Sömolavadet för att fortsätta mot Dôlôsåkern.
 
 
Vi fortsatte från Dôlôsåkern och ganska snart var vi tillbaka till där vi startade, Tevsjön. Molnen hade hunnit bli tyngre, och precis som i början av turen föll nätta droppar från himlen. Jag är glad att jag valde mina kära gummistövlar den här dagen, då det blev både blött och lerigt på vissa ställen!
 
Jag och Ulf hade en riktigt fin dag tillsammans! Men det bästa av allt, jag har fått yttligare smultronställen till min samling. ♥
 
Tevsjön.
 
 



Skattjakten på Raavtjabpe

För några dagar sedan utforskade jag och Ulf en ny plats. Raavtjabpe. I foten av Rödfjället. 
Tidsoptimist som jag är, tänkte jag att det skulle hinnas med efter jobbet. Eller ja, egentligen for jag ut långt efter jag slutat, tror vi kom iväg så sent som klockan 17... Blir fort mörkt den här tiden på året.
 
Vi for till Tänndalsvallen och ställde bilen där. Sen var det bara att börja knata. Det enda jag hade med mig var vattenflaskan, och ryggsäcken som Ulf brukar kunna sitta i.. Och kameran såklart. Annars brukar jag vara ganska duktig på det annars obligatoriska fjällfikat, men det fick stanna hemma denna gång!
 
 
Svanån som man måste ta sig över. Följer man ån mot höger kommer man tillslut komma fram till en liten stuga, där någon byggt en litem övergång. Tacksamt att slippa vada!
 
När man tagit sig över ån, ser man den lilla stugan sakta försvinna bakom oss.
 
Fjället är spännande! Uffe älskar att hoppa upp på alla stora stenar han kan hitta.
 
Skarvarna i bakgrunden.
 
Även Anåfjället skymtar fram bland molnen.
 
Första fyndet.
 
Såklart hjälpte Ulf också till att leta. Men han vela inte riktigt lämna ifrån sig sina fynd.. Haha!
 
 
Skogens (fjällets) guld. Har knappt ätit några hjortron iår, ni kan ju gissa vem som stoppade munnen full. Ganska roligt ändå vilket lyckorus man kan känna av att hitta både renhorn och hjortron? 
 
 
Påväg tillbaka hade det redan börjat bli mörkt. När vi passerade ett litet vattendrag som rann ner i svanån hittade vi den här lilla laxöringen på marken bredvid vattnet. Den hade tråkigt nog hunnit dö, och jag antar att den måste ha hoppat snett vid det lilla "vattenfallet" och landat helt fel. 
 
Jag och Uffe kom nog inte hem förens efter klockan 21, skapligt leriga båda två, och min annars vita hund, var nog mer svart efter denna tur. Men roligt hade vi! Vill tillbaka dit snart igen, men då med lite mer tid på mig att upptäcka Rödfjällets vidder. 
 
 
 
 
 



Färden till Svaletjakke

Dagens mål: Svaletjakke.
Jag påbörjade min vandring från Ramundberget, leden jag gick är en del av Pilgrimsleden. En led som användes under medeltiden av pilgrimmar som skulle ta sig till målet Sankt Olofs grav i Nidarosdomen i Trondheim - en då 20 mils vandring härifrån. 
 
 
Eftersom pilgrimarna inte hade några kartor, använde de sig av riktmärken i naturen. Ett sådant riktmärke är Röstvålen som man ser närmast till höger, där viker pilgrimsleden av och fortsätter upp längst Sveån.
 
Ramundberget är verkligen vackert, så frodigt och grönt. Blev faktiskt lite förvånad över hur mycket Nordisk Stormhatt det växte i början av leden. Visste ni förresten att den Nordiska Stormhatten är otroligt giftig? Rötterna på den Nordiska Stormhatten har använts inom medicin och som pilgift hos Alaskas eskimåer. I Europa nyttjades den under 1700-talet som smärtstillande medel i mycket små doser. Även i Asien har den använts, men där som lokalbedövning då giftet har en förlamande effekt. Så ni kan ju tänka er hur giftig den faktiskt är, och vad en för stor dos av stomhattens rot kan göra. 
 
..Eller så kan man också göra som svenskarna gjorde en gång i tiden, göra dekokt på roten och använda det mot vägglöss om man har sådana problem!
 
Nordisk Stormhatt. (Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale) - Giftig. 
 
Kvanne, (Angelica archangelica)
 
Kvanne fanns det gått om, en mycket trevligare växt jämfört med Stormhatten. Kvanne har varit en älskad ört länge, och använts flitigt av samerna och fjällentraktens nybyggare. Redan under vikingatiden gjorde den sig känd, då den troddes hjälpa mot pest. 
 
Samerna använde kvanne till att blanda den med renmjölk (kallat gompa), för att få fram en mjölksyrajäsning. Stjälkarna kunde plockas om våren och ätas som en grönsak. Samerna torkade även kvannens frön, då dessa hjälpte mot magsjuka. Även roten hade man användning av. Tuggade man på en bit rot fick man i sig kvannens bitterämnen som ökar magsaftproduktionen och mildrar smärtor. Men det är inte allt, lägger man roten i brännvin kunde man sedan använda det som hostmedicin!
 
 
Jag fortsatte följa leden som gick längst Sveån, när jag plötsligt hoppade till. Ni vet när man är helt inne i sin egen värld, och ser lite snabbt, trodde verkligen att det här avbrutna trädet var en människa. Tittar man lite fort ser det verkligen ut som en person. (Med väldigt långa ben då!). Lustigt det där med träd tycker jag, ofta när man är ute ser man former i naturen som liknar människor. Tror ni det har något samband?
 
 
 
Efter att ha gått uppför ett tag, kom jag fram till Färdmansrösta, ett fint rastskydd för den som behöver ta en fikapaus. Jag stannade inte till något, hade inte riktigt ro i kroppen när jag visste att jag hade en bra bit kvar att gå, så jag fortsatte min färd! När jag hade fortsatt en bit bort från Färdmansrösta öppnade landskapet upp sig, och jag kunde blicka ut över Ramundberget. 
 
Vy över Ramundberget.
 
 
I viddernas land. Otroligt vilket landskap med sina öppna marker och porlande vatten. När man färdas över fjällen känner man sig så nära allting, tystheten och ensamheten ger verkligen utrymme till att tänka. Jag har svårt att beskriva med ord hur mycket inspiration som flödar, det är som att naturens färger, former och ljud överröser en med nya idéer!
 
 
 
Hittegods!
 
 
 
 
Svaletjakkes raststuga.
 
 
Framme vid raststugan, efter en mils gång från Ramund. Blåsigt, men precis som jag gillar det. Friskt. Satt mig på trappen och njöt av en rejäl kaffekopp. Tyvärr blev det inte lika festligt på matfronten då min vattenflaska råkat vara öppen, och läckt ut på mina stackars knäckemackor. Nu har jag provat blött knäckebröd, och det blev tyvärr ingen riktig hit tyckte jag..
 
Efter fikat fortsatte jag norr om raststugan, mot Hästkläppen. 
 
 
 
Plötsligt kom jag hit. Helags reste sig som en vägg, och det kändes som att jag var så nära, fast jag var så långt ifrån. Vinden hade lugnat sig, och stillheten tog vid. 
 
Jag var i en tavla. Kändes det som.
 
 
Förmodligen hade jag kunnat sitta här tills nästa dag. Men tyvärr var dagens plan bara en dagstur, och jag fick lov att vända tillbaka mot Ramundberget innan klockan blev allt för mycket.. Nästa gång följer då primusköket, tältet och sovsäcken. För då fortsätter jag ännu längre mot norr - mot de stilla fjällvattnen. 
 
 
Jag hade verkligen tur med vädret, endast några ynka regndroppar när jag vandrade tillbaka. Solen tittade även den fram några gånger trots en molnfylld himmel. Allt som allt slutade dagens vandring på 2,2 mil, med andra ord - en riktigt bra dagstur!
 
 
 
 
 



Tidigare inlägg